Haha där fick ni!

En del verkar tro att Niclas har blivit en trött tvåbarnspappa med ölmage. Men ni kunde inte ha mer fel!! Kolla in bildberviset på att han fortfarande är vältränad yngling som living-on-the-edge:



Ps. Han hade grym träningsvärk efteråt och jag tror han sträckte ljumsken lite...D.s
I LOVE YOU SÖTIS!

Finkultur

Förra veckan var det kulturfestival och jag och min syster Frida tyckte att det var dags för våra små telningar att förkovra sig lite. Först tänkte vi dansa lite barnsalsa. Men det tänkte tydligen åtta miljoner andra mammor/barn också göra. (Info för er som inte bor ute i landet: I Sthlm går föräldraledigheten ut på att delta i så många aktiviteter som möjligt.) Tydligen skulle man ha hämtat någon biljett typ fyra timmar tidigare och de visste dem andra mammorna eftersom de läst Dn på Staaaaaan. Jag hade missat den informationen eftersom jag inte vågar hämta posten längre (vår brevlåda är full av tvestjärtar).

Efter att ha kollat i schemat bestämde vi oss för att "Clowner utan gränser" lät som ett bra alternativ. Det tyckte Lill också. Men clownerna var i själva verket ett gäng fredsaktivister som sysslade med namninsamling.
- Var är clownerna? frågade vi.
- Ja....ibland uppträder någon lite, sa fredsaktivisten och pekade på en låda med lösnäsor.
Vi höll för ögonen på barnen så att de skulle slippa se likdelarna i lådan.
- Men dem kan få göra pins med fredsmeddelanden på! sa han sedan och pekade på en maskin som antagligen var livsfarlig för alla under 20 år.
Vi gick besvikna vidare.
- Var är clownen? frågade Lill.
- Clownen är sjuk, svarade Frida.

Strax därpå blev alla fyra barnen hungriga samtidigt så vi satte oss på en enormt omysig plats mitt i Kungsträdgården för att äta picknick (Frida gör ALLTID picknick).
Dammet yrde, barnen skrek precis och framför oss övade något rugbylag, typ Fittja fighters, tacklingar. Max tittade storögt på medan han åt sin macka. (Hur ska jag nu kunna hävda att man inte får puttas?? Tack för den Fittja fighters!).
- Det här är väl mysigt, sa Frida.
- Nä, svarade jag surt.
- Du är nog bara hungrig, sa hon (Frida tror att allt dåligt humör beror på blodsockerfall och kan avhjälpas med mat).
Jag fann mig iallafall i situationen och började precis gilla läget när följande meddelande ropas ut i högtalarna:
"Kom till det coooola RFSU tältet!! Där kan du ta knullborgarmärke!!".

Efter en sväng förbi allsången vid barntorget (3 barn och en konstigt klädd kulturarbete) så åkte vi hem. Och hela bussresan tillbaka önskade jag tyst för mig själv att Max inte skulle fråga vad ett knullborgarmärke är för något.

Bröllop!

Min äldsta och bästa vän Jill gifte sig i somras med sin rocker Henrik. Dem var så fantastiskt fina!


Pappa sjöng så att folk grät


Jag var en av tre tärnor!

Dagens citat

Titti till Niclas klockan 03.22:

- Det är inte bara jag som är mamma i den här familjen!!!

Jag hjärtar Orbitrek

Jag bara MÅSTE slå ett slag för den här fanastiska träningsmaskinen som jag har köpt! Inte nog med att den är sjukt effektiv och ganska rolig, HELA familjen Svensson blev glad när den kom hit. Niclas hoppade upp direkt och försökte slå fartrekord vilket fick den att gunga och gnissla oroväckande. Max tittade storögt på och förklarade att pappa cyklade jääääätttefooooort. Bulten var grymt intresserad eftersom de förra ägarna hade 2 illrar som lämnat vissa...hmm...avtryck. Och Wille slet direkt bort den lilla datorn och omvandlade den till bitleksak så nu har jag ingen aning om hur länge jag har tränat eller hur många kalorier jag har bränt. Men det gör ingenting för den är SÅ BRA!

Jag har rekommenderat den tilll så många att jag snart borde få procent på antal sålda maskiner. (Meddelande till Christoffer Lanz: Du kan få prova min tills din egen kommer om du inte kan bärga dig!). Jag har till och med hittat på en slogan:

Den är ful, tung och stor,
men du blir det motsatta om du använder den!
Köp Orbitrek nu!!! Ring!! Uppge kod: Titti Svensson så får du en söndertuggad liten dator på köpet!

Näsbränna

Efter en högst ovetenskaplig undersökning kan jag konstatera att överraskande många ägnar väntetiden i bilköer åt att PETA I NÄSAN. Japp, så är det! Men det mest intressanta är inte ATT de petar näsan utan VAR de väljer att göra det. I en rullande låda försedd med enorma genomskinliga fönsterrutor. Som står bredvid andra rullande lådor. Med människor i. Människor med ÖGON.

Vad gör du i bilköer? Delta gärna i min enkät här bredvid!

Nattliga äventyr

I natt lekte jag och Niclas "Hela havet stormar". Vi gör det ganska ofta numera, sedan vi blev tvåbarnsföräldrar. Men dessvärre är det inte så roligt som det låter. Så här fungerar det:

Efter att ha nattat och nattat om två små barn sju miljoner gånger under kvällen så går man och lägger sig hos varsitt barn. (Niclas hos Max och jag hos Wille). Sedan somnar man och just när man nått djupsömnen så börjar det roliga! Då väcks man nämligen av någon form av oljud. Det kan vara Max som skriker efter att ha drömt en mardröm eller Wille som gråtande letar efter nappen. Eller Bulten som är magsjuk och vill gå ut och kräkas (det händer faktiskt oftare än man kan tro). Oljudet följs oftast av skrik från Niclas i stil med "Faaaaaaan jag måste soooooova!!! Jag har MÖTEN imorgon!!!".

Då gäller det att HOPPA upp ur sängen och snabbt som attan lokalisera det skrikande barnet/illamående hunden/gråtande spädisen och trösta/tysta/leta nappar/gå på nattpromenad med bulimihunden.

I natt innebar det att jag sprang in till Max och försökte trösta honom medan Niclas bytte sovrum och mumlade "jag vill inte sova hos Wille". Efter att ha åtgärdat oljudet så ska man sedan kasta sig ner i närmaste säng och somna om. När man sedan nått djupsömnen så är det återigen lekdags! Den här gången var det Wille som vaknat (han försöker lära sig att krypa i sömnen...). Återigen flög jag upp ur sängen och på väg in till sovrummet mötte jag en förvirrad, halvsovande Niclas. "JAG MÅÅÅÅÅSTE SOOOOOVA" skrek han innande han dunsade ner bredvid Max. Jag hoppade vidare in till Wille som låg som en sköldpadda på rygg, vände honom, stoppade in nappen, nynnade lite och somnade tvärs över sängen. Bara för att strax därpå väckas igen...

Ja...så där håller det på mest hela nätterna tills man väcks klockan sex för en ny härlig dag. Fantastiskt rolig lek! Och så var det någon som sa att vuxna inte har något barnasinne kvar?



Ps. Bilderna har Niclas tagit. Visst är dem fina? Han har börjat fota och jag har faktiskt inte en enda elak, sarkastisk eller ironisk sak att säga om den saken. Han är helt enkelt skitduktig. Ds.

Superduper söt

Nina och Marcus lilla son Teodor

Wille funderar...

Hmm...hur ska jag få mamma att inse att det är så myyyyysigt att sova ihop hela nätterna och äta, äta, äta? Kanske kan få Bulten att äta upp spjälsängen? Då har ju inte mamma något val utan MÅSTE låta mig ligga hos henne...Man får ju inte vara dum!

Gråtmild

Första gången jag var gravid så grät jag av lycka. Andra gången jag var gravid så hade jag ju redan ett litet barn så då grät jag mest av trötthet. Och kanske av insikten om att jag snart skulle bli ännu tröttare.
Men det är lögn att säga att jag bara grät av lycka när jag väntade Max. Jag var sprängfylld av hormoner och sanningen är att i stort sett vad som helst som var tillräckligt sliskigt eller sorgligt fick mig att börja snyfta. En kväll hittade Niclas mig rödgråten i soffan och med hulkande röst förklarade jag att Jamie Olivers vänner inte visat tillräckligt mycket uppskattning över den fina maten han lagat till dem. ”Stackars, stackars Jamie”, sa jag. ”Inte nog med att hans enorm tunga som får honom att läspa så mycket att man knappt hör vad han säger. Han har otacksamma, giriga vänner också.”
Jag tillbringade i stort sett hela graviditeten i soffan med en rulle toapapper i ena handen och något ätbart i den andra medan jag väntade på undret i min mage.

Andra gången jag var gravid så grät jag mest över bristen på omsorg. Fast först grät jag av tanken på att vi aldrig mer skulle kunna ha barnvakt. Vem skulle orka eller vilja passa två små barn, samtidigt? Som blivande andrabarnsmamma förväntas man klara av hela resan själv och varken känna osäkerhet eller tvivel. Man har gjort det förut och graviditeten är bara en transportsträcka under vilken man måste fungera normalt. Den här gången var det ingen som ritade roliga gubbar på min svällande mage, om man säger så. Visserligen gjorde inte Niclas det under första graviditeten heller, men han kunde ha gjort det. Det fanns tid till det. Den andra gången fanns det knappt tid till att lägga händerna på magen tillräckligt länge för att hinna fånga en liten spark. Niclas är, som ni alla vet, väldigt disträ och förvirrad av naturen och jag kan svära på att han då och då under andra graviditeten verkligen glömde bort att vi väntade ett barn till. Och ärligt talat så gjorde jag det också.

I vanliga fall så är jag faktiskt inte den gråtande typen. Jag grät tillexempel inte när mina barn föddes. Jag försökte verkligen pressa fram en tår när Max kom ut eftersom jag tyckte att det skulle vara så, men jag var alldeles för trött och förvirrad. Och när Wille föddes så var jag alldeles för arg på Niclas för att kunna gråta (han hade tillbringat hela förlossningen med att diskutera klockor med narkosläkaren…).

Men nu, när jag ser dem två småkillarna leka med varandra och hör Wille skratta högt för första gången så kan jag svära på att det blir lite vått i ögonvrån.

Små-Svenssons

Så här stora har småkillarna blivit under sommaren

The blogg is back!

Japp. nu är den tillbaka. Sorry att jag tog en så låååång semester :)) Nu tycker jag att det är på sin plats med en liten uppdateringslista över vad som hänt sen sist:

Antal dagisstarter: 1 (Max var så söt i morse när han gick iväg med sin gröna Kånken på ryggen)
Antal nya familjemedlemmar: 1 (Haha! Nu hoppade ni till va? Niclas syster Nina och hennes sambo Marcus har fått en underbar liten son som heter Teodor. Bilder kommer...)
Antal sluta-med-blöja-metoder: 2 (Chokladsås-metoden och Russin-metoden)
Antal verksamma sluta-med-blöja-metoder: 0 (vårt blöjkonto är fortfarande STORT)
Antal träningsmaskiner: 1 (I LOVE ORBITREK)

Vi hörd snart igen! Tjingeling!