Finkultur

Förra veckan var det kulturfestival och jag och min syster Frida tyckte att det var dags för våra små telningar att förkovra sig lite. Först tänkte vi dansa lite barnsalsa. Men det tänkte tydligen åtta miljoner andra mammor/barn också göra. (Info för er som inte bor ute i landet: I Sthlm går föräldraledigheten ut på att delta i så många aktiviteter som möjligt.) Tydligen skulle man ha hämtat någon biljett typ fyra timmar tidigare och de visste dem andra mammorna eftersom de läst Dn på Staaaaaan. Jag hade missat den informationen eftersom jag inte vågar hämta posten längre (vår brevlåda är full av tvestjärtar).

Efter att ha kollat i schemat bestämde vi oss för att "Clowner utan gränser" lät som ett bra alternativ. Det tyckte Lill också. Men clownerna var i själva verket ett gäng fredsaktivister som sysslade med namninsamling.
- Var är clownerna? frågade vi.
- Ja....ibland uppträder någon lite, sa fredsaktivisten och pekade på en låda med lösnäsor.
Vi höll för ögonen på barnen så att de skulle slippa se likdelarna i lådan.
- Men dem kan få göra pins med fredsmeddelanden på! sa han sedan och pekade på en maskin som antagligen var livsfarlig för alla under 20 år.
Vi gick besvikna vidare.
- Var är clownen? frågade Lill.
- Clownen är sjuk, svarade Frida.

Strax därpå blev alla fyra barnen hungriga samtidigt så vi satte oss på en enormt omysig plats mitt i Kungsträdgården för att äta picknick (Frida gör ALLTID picknick).
Dammet yrde, barnen skrek precis och framför oss övade något rugbylag, typ Fittja fighters, tacklingar. Max tittade storögt på medan han åt sin macka. (Hur ska jag nu kunna hävda att man inte får puttas?? Tack för den Fittja fighters!).
- Det här är väl mysigt, sa Frida.
- Nä, svarade jag surt.
- Du är nog bara hungrig, sa hon (Frida tror att allt dåligt humör beror på blodsockerfall och kan avhjälpas med mat).
Jag fann mig iallafall i situationen och började precis gilla läget när följande meddelande ropas ut i högtalarna:
"Kom till det coooola RFSU tältet!! Där kan du ta knullborgarmärke!!".

Efter en sväng förbi allsången vid barntorget (3 barn och en konstigt klädd kulturarbete) så åkte vi hem. Och hela bussresan tillbaka önskade jag tyst för mig själv att Max inte skulle fråga vad ett knullborgarmärke är för något.