Mammas nya maskin

Jag är världens kaffetant. Jag dricker minst 5 koppar om dagen och kan ändå utan problem både sova middag och somna klockan nio på kvällen (tänk hur trött jag skulle vara UTAN koffein!). Därför har jag köpt en fin fin fin kaffemaskin. Den blänker och gör jättegod espresso. Jag tycker jättemycket om min kaffemaskin och behandlar dem med största respekt. Men dagen efter mitt stora inköp vaknade jag av att Niclas stökade runt i köket och pratade med Wille:

"Kolla här! Pappa ska göra kaffe! Det är inte lätt ska du veta, men pappa är grym. Men oj! Vad hände nu?? Men vad faaaan, jävla skitmaskin! (bank bank bank!)."

Jag sprang nerför trapporna för att mötas av en hemsk syn. Alla knappar på maskinen lyste, ångröret var geggigt och espresson låg utspilld på bänken. Och mitt i misären stod Niclas som någon självutnämnd barista.

Niclas får inte längre befinna sig närmre än 5 meter från min maskin. Men han går ofta och tittar argt på den och mumlar något om "tysk skit". Däremot har han bara bra saker att säga om mina capuccinos.

Någon som har lust att ta en fika någon dag?

Newsflash

Har du någongång sett ett barn i sisådär treårsldern skrika och bråka inne på en affär och tänkt för dig sjäv:
"Åhh herregud! Kan inte folk ha lite koll på sina ungar??? Det är väl bara och uppfostra dem??".

I såfall vill jag informera dig om att NEJ NEJ NEJ det kan man inte.

Men om någon kom på en ny revolutionerande uppfostringsteori skulle de säkert belönas med Nobelspriset. Eller iallafall någon utmärkelse från Mama...

Tekniska bekymmer

Det är grymt svårt att blogga nuförtiden eftersom Wille tycks ha utrustats med en farlighetsradar och utsatt min dator till maintarget. Som en torped kryper han målmedvetet rakt mot min laptop, ställer sig upp och slår med hela handen på tangentbordet. Lite svårt att skriva underhållande inlägg samtidigt...
Just nu sitter han på golvet och leker med en mobiltelefon (obs! inte min nya!). Då och då slänger han en blick mot min fina fina fina dator. Jag tror han smider planer. Bäst att sluta skriva genast.
Over and out.

Stöttande syster

Fin kommentar från underbara storasyster Frida:

Stackars söta lilla syster! Kanske hjälper det lite om jag berättar att jag brukar använda er familj som skolexempel för folk som klagar, men NI FÅR faktiskt tycka att det är jobbigt att ha småbarn. Själv är jag trött, men den s.k Tvåbarnschocken har uteblivit. Precis som Förstabarnschocken gjorde. (Det är förbjudet att säga att det inte är så jobbigt att ha småbarn också). Men jag har fler snubbelgener än vad du har! Älskar dig supermycket! Puss Storasyster

Insikt

Jag har haft två barn i nästan 10 månader.
Jag har haft två mobila barn i ungefär två veckor.
Jag börjar inse vidden av att vara tvåbarnsförälder.

Under ytan

Natten efter svett-testet blev en Sån Där Natt, vilket innebär att Wille får fruktansvärda hostattacker och måste medicineras väldigt ofta. Han kan inte sova och hostar och kräks slem. Och om inte han sover så sover ju inte vi. Vi delade upp natten i två skift: Jag sov mellan 22-03 och Niclas mellan 03-07. Det har varit ganska många Såna Där Nätter och vi börjar bli riktigt trötta.
Efter att ha lämnat Max på dagis vid nio åkte jag in till sjukan med Wille. Vi är ju stammisar och jag låter som en dålig skådis ur "Cityakuten" när jag ska förklara problemet:
"Han har infektionsastma efter en RS-infektion vid tre veckor. Han står regelbundet på 03 ml x 4 av ventoline och 2 ml x 2 av pulmicort. Vi har både nebunette och nebulisator. Han är inte obstruktiv just nu men har mycket slem. Atrovent brukar hjälpa, men han svarar inte så bra på adrenalin...Kanske en påfyllning av betapred skulle hjälpa?"
Jag känner mig som en mamma med Munchausen by Proxy Syndrome (sån där sjukdom när man hittar på sjukdomar hos sitt barn).
Han fick lite medicin och så träffade vi en helt underbar sjukgymnast som lärde oss "andningsgymnastik". Det var några övningar som hjälper Wille att hosta upp slemmet. Alltihop tog som vanligt några timmar och jag blev tröttare och tröttare.
Samtidigt insåg jag att det var 6 timmar kvar av hämtande, handlande, matlagande och blöjbytande innan Niclas skulle komma hem. Och att resan till Berlin bara är att glömma (jag tänker inte betala för att tillbringa en helg på tyskt sjukhus).
Det blev för mycket och jag grät en liten stund i bilen innan jag samlade ihop mig och åkte hem.
Natten därpå blev betydligt lugnare och dagen efter kändes det lite bättre.
Så nu ligger vi där och simmar igen, med näsorna precis ovanför vattenytan...

Svettigt

I förrgår var vi på sjukhuset för att göra ett test på Wille eftersom han är sjuk så ofta. Jag trodde att de skulle ta ett blodprov men det visade sig att de skulle göra ett SVETT-TEST. I svett-test går till så här:

Åk med två trötta barn till sjukhuset.
Ta ett trött, snorigt barn som hatar att sitta still och håll fast honom medan de fäster ett special-plåster på benet. Försök underhålla det andra barnet samtidigt.
Klä på barnet enorma mängder varma kläder. (OBS! Fakta: Barn i allmänhet avskyr att klä på sig)
Försök få barnet att leka inomhus med alla dessa kläder på sig i 20-50 minuter (därav svettningen...)
Allt medan du som förälder oroar ihjäl dig över om ditt barn har/inte har den där sjukdomen.

Hur som helst så gick vi tillbaka ut i väntrummet för att invänta svettningarna. Wille har ju precis börjat krypa/resa på sig och han tumlade runt därinne som ett litet klädbylte. Medan vi lekte så kom det fler och fler andra föräldrar med sina små barn. Jag upplevde att de tittade suspekt på mitt påbylsade barn, så för att ursäkta mig sa jag då och då lite extra högt:
"Ojoj! Max, tror du Wille svettas ordentligt nu?" eller "Oj vad svettigt det blir!".
Sedan insåg jag att de andra föräldrarna kanske inte kände till svett-test och i såfall gjorde ju mina kommentarer bara saken värre.
Så då höll jag tyst resten av svett-tiden.

Som tur var verkar det som om test-resultaten är helt normala :))