Under ytan

Natten efter svett-testet blev en Sån Där Natt, vilket innebär att Wille får fruktansvärda hostattacker och måste medicineras väldigt ofta. Han kan inte sova och hostar och kräks slem. Och om inte han sover så sover ju inte vi. Vi delade upp natten i två skift: Jag sov mellan 22-03 och Niclas mellan 03-07. Det har varit ganska många Såna Där Nätter och vi börjar bli riktigt trötta.
Efter att ha lämnat Max på dagis vid nio åkte jag in till sjukan med Wille. Vi är ju stammisar och jag låter som en dålig skådis ur "Cityakuten" när jag ska förklara problemet:
"Han har infektionsastma efter en RS-infektion vid tre veckor. Han står regelbundet på 03 ml x 4 av ventoline och 2 ml x 2 av pulmicort. Vi har både nebunette och nebulisator. Han är inte obstruktiv just nu men har mycket slem. Atrovent brukar hjälpa, men han svarar inte så bra på adrenalin...Kanske en påfyllning av betapred skulle hjälpa?"
Jag känner mig som en mamma med Munchausen by Proxy Syndrome (sån där sjukdom när man hittar på sjukdomar hos sitt barn).
Han fick lite medicin och så träffade vi en helt underbar sjukgymnast som lärde oss "andningsgymnastik". Det var några övningar som hjälper Wille att hosta upp slemmet. Alltihop tog som vanligt några timmar och jag blev tröttare och tröttare.
Samtidigt insåg jag att det var 6 timmar kvar av hämtande, handlande, matlagande och blöjbytande innan Niclas skulle komma hem. Och att resan till Berlin bara är att glömma (jag tänker inte betala för att tillbringa en helg på tyskt sjukhus).
Det blev för mycket och jag grät en liten stund i bilen innan jag samlade ihop mig och åkte hem.
Natten därpå blev betydligt lugnare och dagen efter kändes det lite bättre.
Så nu ligger vi där och simmar igen, med näsorna precis ovanför vattenytan...