Wille + lego = märke i pannan

Wille har börjat resa sig...

Dagens citat

Lördag 20.34:

"Ja, det har helt fantastiska synergieffekter!"

(En säljares svar på min fråga om huruvida hans söner, 2 och 5 år gamla, leker bra tillsammans...)

Självplågeri

Alla av kvinnligt kön på min sida av släkten lider av någon konstig klumpeduns-gen. Vi brukar skylla på att vi är astigmatiska, men det är inte hela sanningen.

Jag går jämt och ständigt in i saker, med eller utan glasögon på mig. Det leder till att jag ALLTID har enorma blåmärken och ser halvt misshandlad ut. Just nu har jag två stora blåmärken på högra benet. Jag studsar in i det mesta, men topp tre är nog:
1.Bordshörn (vassa!)
2. Andra människor (arga!)
3. Glasrutor (japp det har faktiskt hänt)

Frida lider av andra klumpedunsåkommor. För det första så är hon något av en ofrivillig pyroman. Hon har bland annat lyckats få sina kläder bombade (!) av ett fyrverkeri och senast förra veckan satte hon eld på morgonrocken vid frukostbordet. Ett annat symtom är hennes oförmåga att hålla i saker. Så fort hon får något i händerna så tappar hon det. Lyckligtvis gäller det inte barnen...

Mamma däremot lagar ofta mat och bränner sig ständigt på ugnen. Det får till följd att hennes underarmar ser ut som en fjortis med svårt själv-skade-beteende. Dessutom spiller hon alltid på sig själv och köper numera bara mörka festkläder...

Eftersom jag bara har söner är de troligtvis lyckligt förskonade från klumpeduns-genen. Frida däremot har ju två döttrar. Lill uppvisar vissa sympton och på sistone har Belle (7 månader) slagit sig själv i huvudet lite oroväckande ofta...

Ps. Jag kom just på att den största klumpedunsen av alla är ju Bulten! Han lyckas ofta trassla in sig i kopplet och om han springer för fort så ramlar han. Min tes om den kvinnliga genen kanske inte stämmer? Eller drabbades Bulten av samma åkomma så fort vi tog bort kulorna...? D.s

Zzzzzz.....

Jag och Niclas har provat en helt ny grej på nätterna. Vi sover. Det är helt otroligt men Wille sover faktiskt helt okej. Så jag är, tro det eller ej, ganska utvilad. Det är en konstig, men underbar känsla. Dessutom planerar vi att åka till Berlin över en weekend. Så livet leker helt enkelt.

Vissa ränder går aldrig ur...

Armarna värkte. Benen värkte. Men mest av allt värkte det i fötterna som krampaktigt försökte klamra sig fast vid pilatesbollen.
" Hmm...bra Titti", sa Frida bakom kameran och fortsätta:
"Men måste du se så jävla sur ut?"

Det började med att Frida skulle göra en inredningsplåtning och övertalade mig att hjälpa till. Som vanligt var jag alldeles för godtrogen och plötsligt hade min medverkan gått från "att vara suddig lite så där i bakgrunden" till att "ligga iklädd enbart träningskläder i de mest underliga positioner". Så nu låg jag alltså där och försöka utöva pilates medans Frida knäppte bild efter bild. Det fanns dock ett stort problem: varken jag eller Frida hade någonsin utövat Pilates.
"Det är ingen fara" sa Frida glatt och googlade efter pilatesövningar.
"Det vore toppen om du kan göra den här...skulle bli grymt snyggt på kort..." sa hon och pekade på en ställning som såg ut att vara bäst lämpad för ormmänniskor. Eller iallafall inte för såna som precis fött barn och helst inte vill visa sig iklädd träningstopp inför 100.000 läsare.
Men nu låg jag ändå där, i den där orm-ställningen.
"Sträck lite mer på armen...och le. LE!! LE!!" skrek Frida.
Och jag log.
När vi var små brukade Frida ofta klä ut mig i de mest fantasifulla kreationer och ta kort. Och jag, en bekräftelsetörstande lillasyster, ställde gärna upp. Och nu när jag ligger där, leende till bristningsgränsen med kramp i vaderna, inser jag att ingenting, absolut ingenting, har förändrats de senaste 29 åren...

Titti - nu som Dolly

Minns ni det klonade fåret Dolly? Man har ju inte hört så mycket om kloning på sistone, men om de funderar på att göra några nya försök så ska jag definitivt att anmäla mig som testperson. Tänk så praktiskt att ha ett dussin Titti´s att ge bort i t.ex julklapp!
Jag skulle slå in dem i fint, skimrande cellofanpapper och skriva vitsiga rim typ:

Till Niclas:
"En alldeles egen Titti du får,
med rena kläder och nyfönat hår.
Som aldrig tjatar och alltid ler,
och av dig bara vill ha mer"

Till barnen:
"Titta! En helt ny mamma,
lite bättre men ändå densamma!
Med tålamod som räcker för två,
och kläder man gärna får kladda på!"

Till vännerna:
"En trendig Titti med glatt humör,
utan ungar som alltid stör.
Som alltid ställer upp när livet är pest,
och aldrig går hem först från en fest!".

Sedan skulle jag, originalTitti, gå och lägga mig och sova sött, lyckligt förvissad om att alla äntligen var nöjda.

Jag och Jan

I natt drömde jag att jag befann mig i Visby. Jag hade en säl fastspänd på magen i en babybjörn och en aggresiv hund i koppel. Jag skulle spela upp en monolog skriven av Jan Guillou och glömde hela tiden manuset. Men jag minns två repliker och de gick så här:
"Fullt ös! Fullt ös! Här är en med klös! (hunden alltså)" och "Allt väl? Allt väl? Här är en säl!".

Det innebär att jag iallafall måste somnat till NÅGONGÅNG under natten.

Någon som har lust att tolka min dröm? Eller kanske bara lämna en liten kommentar? Skulle verkligen pigga upp här hemma i snor-landet.

Primalskrik

Det var natt. Allt var lugnt och stilla. Alla sov samtidigt (för en gångs skull). Då väcktes jag plötsligt av ett ljud som bäst kan beskrivas som en val med magont. Ett otroligt starkt vrål som kom från fotändan av min säng. Var det Willes röstresurser som nått nya höjder? Var det inbrottslarmet (som vi inte har)? Var det rent av jag själv som drömt en mardröm?
Nej, det var Bulten. På fem år har jag aldrig hört något liknande komma från hans mun. Den hunden upphör aldrig att förvåna mig.

Flyttfågel

I går förklarade Max för mig att "Här kan man ju inte bo. Jag flyttar till en korvkiosk". Han är inte ens tre år. Jag trodde tonårsuppror kom lite senare. Men det kanske är sant att tiden går extra fort när man har barn.

Experiment

Jag och Wille har just kommit tillbaka från sjukhuset, han är lite risig (surprise!). Ni som har barn vet nog hur det är när de är sjuka och inte sover. För er som inte har barn och vill få ett smakprov har jag utvecklat följande experiment:

Gå och lägg dig med väckarklockan inställd på snooze med 9-minuters intervaller eller liknande. Somna. Vakna av väckarklockan och bråka med din partner om vem som ska "stänga av oljudet". Inse att din partner har utvecklat selektiv hörsel och sover som en stock trots oljudet. Gå upp och gör följande: 250 knäböj (simulera vyssning), 2 ålningar under sängen (simulera nappletning) samt 3-4 språngmarcher upp och ner för trappan (simulera blöj- och vällinghämtning). Lägg dig ner. Somna. Vakna efter 9 minuter och upprepa hela proceduren. Fortsätt så hela natten fram till klockan 5 då det är morgon i bebisvärlden. Mysigt va?

Jag glömde det viktigaste: Fortsätta natt efter natt tills du verkligen fått in snitsen. Eller blivit sjuk i huvudet.

Irriterande favoriter

Jag kör ganska mycket bil och då lyssnar jag bara på Lugna Favoriter. Sedan jag fick barn (eller äldre?) har jag nämligen blivit väldigt ljudkänslig och blir stressad av för mycket ljud. (När jag ska backa eller parkera måste jag till och med sänka volymen eller stänga av helt.) Och eftersom jag lyssnar ganska mycket på just Lugna Favoriter har jag upptäckt att dem bara har ett visst antal Lugna Favoriter som de spelar om och om igen.
Deras repetoar består av: "We´re not making love no more" med Barbara Streidsand (jag har alltid tyckt att den är sjukt snuskig), "Ilands in the stream" med Dolly Parton och Kenny Rogers (faktiskt helt okej) och Martin Stenmarcks upprorssång när han ska "kasta loss och lära sig slåss". Den sistnämnda innehåller så många nödrim att den borde förbjudas för all framtid.

Jag misstänker att de spelar så få antal låtar för att slippa betala massa STIM-avgifter. Ungefär som att TV3 visar samma filmer om och om igen (hur många gånger har man inte sett "Turner och Hootch"?). Mina misstankar blev bekräftade häromdag när en kvinna ringde in till radion för att önska en låt:

Radiopratare med Farbror-Barbro-röst: Hej Gunilla. Vad myyyyysigt att du ringer.
Lyssnare från Norrköping: Jaaa döö, jaa bare ääälskar ereen kanaal.
Radioprataren: Ja, det är ju så hääärligt med lugna favoriter att stressa av tilll i vardagen. Har du en stressig vardag?
Lyssnaren: Ja, en e ju hemme men dä ä ju så mycket hele tiden. Men nu har vi snaaart brööloppsdaaag och då ska ja och gubben åke till på kryssning. Man måste ju unne sig lite grannna (skrattar nervöst).
Radiopratare (börjar låta oanständigt släpig): Åhh såå hääääärlig att bara rå om varandra. Kärleken är ju det viktigaste av allt, som jag alltid brukar säga. Vill du önska en låt till din man?
Lyssnaren: Ja, han tycker ju såå myyye om den däär fine nye låtan med Andrea Bocelli och Carola. Di har ju så fiiine röster di två.
Radioprataren (lite beklagande): Ja, den är ju sååå fin! Så hääärlig liksom. Men jag hittar inte riktigt den här. Jag kanske kan spela något annat häääärligt för er? Vad sägs om Martin Stenmarks nya?

Då stängde jag av fast jag varken skulle backa eller parkera.

Rekord?

Världsmästare?

Nu har Wille varit förkyld i åtta månader. Det måste väl vara någon slags rekord, eller? När jag var liten drömde jag alltid om att slå världsrekord. I vad som spelade mindre roll. Jag provade att samla det mesta; kapsyler (fick väl ihop 5-10-stycken), klistermärken (har en hel låda i garaget) och gosedjur (mamma har slängt alla). Tyvärr så var det inte riktigt min grej att samla så det blev aldrig några rekord. Men tänk om Wilhelm nu, 20 år senare, faktiskt platsar i den där åtråvärda världsrekordboken med silvrigt fodral (som jag ALDRIG fick i julklapp)? Tänk om någon med mina gener faktiskt är bäst/sämst/förkyld i världen under längst tid?

Tänk om jag har blivit en sån där hemsk förälder som förverkligar sina drömmar genom barnen...?

Jakten på den gröna gubben

Innan jag och Niclas blev föräldrar var vi rörande överens om att våra barn inte skulle få äta på McDonalds. Åtminstone inte så ofta att de blev såna där odrägliga "McDonalds-ungar". Därför kändes det lite extra tungt i helgen när vi besökte sju McDonals-restauranger på jakt efter Den Gröna Gubben - Shrek.

Det började med att vi (läs: Niclas) i ett svagt ögonblick lovade Max en present om han gick på pottan. (Varken russin- lakrits- eller chokladsåsmetoderna har gett något resultat utöver ett sockerspeedat barn MED blöjor). Han ville ha Den Gröna Gubben - "den som pratar". Och eftersom vi är pålitliga föräldrar var vi ju tvunga att försöka fixa det där träsktrollet.

Efter att ha besökt några McDonaldsrestauranger i diverse centrum utan resultat satsade vi på drive thru-konceptet istället. Men det var samma sak där: inte en enda oooooger. Däremot fick vi en grön Shrek-ballong fastsatt i en pinne på VARJE restaurang. Så efter ett tag var bilen full av ballonger som Max slog i lillebrors huvud medan han maniskt upprepade "Pappppaaa Grrrööööna gubben -han som praaatarr". Det var någonstans där som vi började bli desperata och följande dialog utspelade sig:

McDonaldskillen (sjukt trevlig): Hej och välkommen till McDonalds, det går bra att beställa!
Niclas: Hej...har ni..hmm...den där Shrek-gubben?
Max (från baksätet): Jaaa!! Gröna gubben den som pratar!!
McDonaldskillen (trevlig/förvirrad): Ursäkta?
Niclas: Har ni Shrek-gubben?
McDonaldskillen (superglad): Ja vi har Shrektema på Happy-meal just nu!
Max: GRÖN GUBBE! GRÖN GUBBE!
Niclas: Jaaa men har ni just SHREK-GUBBEN liksom? Bara gubben alltså??
McDonaldskillen: Nej, tyvärr! Vi har bara prinsessan.
Niclas: Är hon grön? (Viskar hoppfullt till mig: "Det kan funka...")
Max: Nej!! Bara Gröna gubben!
McDonaldskillen (glömmer bort att vara mc donaldstrevlig): Va??
Niclas: ÄR HON GRÖN???
McDonaldskillen: Ähh....nää...hon är blå...
Niclas: Faaaaan! Då ska vi inte ha något!
McDonaldskillen: Ni kan få en ballo....

Niclas rivtartade så fort att hamburgarna inne på restaurangen måste smakat bränt gummi.

Idealiska leksaker

Jag och Frida är uppfostrade i sann 70-talsfeministisk anda. Punkt slut. När vi var små fick vi inte ha Barbie eftersom mamma trodde att den supersmala dockan kunde ge oss en osund kroppsuppfattning. Istället fick vi leka med den något rundare Sindy. (Mamma förnekar det här, men det är 100% sant). Pappa var inne på en helt annan linje och gav oss dyra Sindy-tillbehör från USA i form av hästar, hästvagnar och kläder. Så vi hade ett gäng feminist-kapitalist-Sindys som var singlar. Barbie hade ju Ken, men Sindy hade ingen, jag antar att hon var en självständig kvinna. Men vi ville ju leka snusklekar med våra Sindys (tjejer leker ALLTID snusklekar) och till det behövs ju killar. Så min kreativa syster rakade helt enkelt av håret på en av dockorna och klädde på honom/henne de mest manliga kläderna vi hade (knytblus och dambyxor). Så sedan satt vi där och lekte parningslekar mellan en rik shoppingberoende knubbis och en könslös transvestit med bröst och kvinnokläder. Hur sunda ideal ger det om jag får fråga kära mamma?

I have a dream...

...att det ska införas en lag på att leksaker får innehålla högst två lösa delar. Inte sjutusen som nu. Barnen gillar ändå bara en (typ förpackningen) och resten gör skitont att trampa på.

...att Niclas ska vara ensam med två barn i elva timmar. Då, först då, kanske han inser att en "extra timme hit eller dit" visst kan kännas som en ocean av tid.

...jag hade en sjukt stor dammsugare med världens drag i. Den skulle jag dra runt i hela huset och suga upp varenda liten grej jag irriterar mig på. Och sedan när Niclas frågar var hans saker är skulle jag bara svara: "Jaha...den....det trodde jag var skräp så den slängde jag...".

Bröllopsdag!

Idag har vi bröllopsdag och så här såg det ut den där soliga sensommardagen för fyra år sedan:

Ulriksdals slottskapell


Jag fick min ring...


...och Niclas fick sin



Gifta!
alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5107076026081343362" />

Grattismail från syster Frida...

Allra käraste syster! Nu tycker jag att du är så god och berättar sanningen för alla; egentligen är DU storasyster och fyller visst 34 år idag. Men jag älskar dig ändå din ljugapa. Grattis igen önskar din välbevarade syster Frida!
Ps. Sov så gott i din lilla förortsidyll med väskan i sängen inatt annars kanske det kommer väldigt långa armar hela vägen från supertrendiga Birkastan och tar den...ds
Ps2. Har ni åskledare förresten?

Hipp hipp hurra!!!

Jag fyller 29 år idag!! (Inte 34 som Frida sa i morse när hon gratulerade mig...). Så fort jag kommit hem från sjukhuset (Wille är sjuk) så ska jag fira med prinsesstårta. Kolla in min superfina Marc Jacobs-väska som jag fick av underbara Niclas i morse:

TACK!

Tack för en supermysig dag och fina presenter! Här finns fler foton från festen:

http://www.flickr.com/photos/thesvenssons/