Alla av kvinnligt kön på min sida av släkten lider av någon konstig klumpeduns-gen. Vi brukar skylla på att vi är astigmatiska, men det är inte hela sanningen.
Jag går jämt och ständigt in i saker, med eller utan glasögon på mig. Det leder till att jag ALLTID har enorma blåmärken och ser halvt misshandlad ut. Just nu har jag två stora blåmärken på högra benet. Jag studsar in i det mesta, men topp tre är nog:
1.Bordshörn (vassa!)
2. Andra människor (arga!)
3. Glasrutor (japp det har faktiskt hänt)
Frida lider av andra klumpedunsåkommor. För det första så är hon något av en ofrivillig pyroman. Hon har bland annat lyckats få sina kläder bombade (!) av ett fyrverkeri och senast förra veckan satte hon eld på morgonrocken vid frukostbordet. Ett annat symtom är hennes oförmåga att hålla i saker. Så fort hon får något i händerna så tappar hon det. Lyckligtvis gäller det inte barnen...
Mamma däremot lagar ofta mat och bränner sig ständigt på ugnen. Det får till följd att hennes underarmar ser ut som en fjortis med svårt själv-skade-beteende. Dessutom spiller hon alltid på sig själv och köper numera bara mörka festkläder...
Eftersom jag bara har söner är de troligtvis lyckligt förskonade från klumpeduns-genen. Frida däremot har ju två döttrar. Lill uppvisar vissa sympton och på sistone har Belle (7 månader) slagit sig själv i huvudet lite oroväckande ofta...
Ps. Jag kom just på att den största klumpedunsen av alla är ju Bulten! Han lyckas ofta trassla in sig i kopplet och om han springer för fort så ramlar han. Min tes om den kvinnliga genen kanske inte stämmer? Eller drabbades Bulten av samma åkomma så fort vi tog bort kulorna...? D.s
No comments:
Post a Comment