Det var natt. Allt var lugnt och stilla. Alla sov samtidigt (för en gångs skull). Då väcktes jag plötsligt av ett ljud som bäst kan beskrivas som en val med magont. Ett otroligt starkt vrål som kom från fotändan av min säng. Var det Willes röstresurser som nått nya höjder? Var det inbrottslarmet (som vi inte har)? Var det rent av jag själv som drömt en mardröm?
Nej, det var Bulten. På fem år har jag aldrig hört något liknande komma från hans mun. Den hunden upphör aldrig att förvåna mig.
No comments:
Post a Comment