Bantar-Niclas

Det är helt värdelöst att leva med en bantare. Hur står killar ut med alla bantarbrudar år in och år ut?

Kolla in:

http://blogg.passagen.se/jacobwismar/

Jag vill ha och ha och ha...

Max vill ha en hamster. Vi har redan två fiskar och en hund. Det får liksom räcka nu. Niclas kontrade med följande:

Niclas: Mm...(surfar samtidigt) du får prata med mamma, hon vill också ha en hamster. (Det ville jag i och för sig, innan jag gick till en djuraffär och insåg att hamstrar är samma sak som HÅRIGA RÅTTOR!).

Max: Mmaaammaaa! Jag vill ha en hamster!

Jag: Nä, det går inte.

Niclas: Vi kan klä ut Bulten så ser han ut som en hamster.

Max (sur): Nä! Jag vill ha en hamster NU!

Niclas: (Fortfarande inne på göra-om-bulten-spåret) Och om vi stoppar in Bulten i en kartong och klipper hål för benen så blir han som en sköldpadda!

Max: NEJ! NEJ! NEJ! Jag vill ha en hamster!

Niclas: Och jag vill ha en porsche...

simma lugnt...

Söndag eftermiddag och vi är på väg till Max simskola för första gången. Max lider av vattenskräck och det här är ett av många försök att försöka få honom att överkomma den. Det kostar 1100 spänn och max har sagt att han kanske, kanske, kanske kan tänka sig att doppa tårna...

Högtflygande planer

Jaaa äntligen är det lördag! I dag bär det av till skogs. Eller rättare sagt; vi ska åka till ett friluftsområde där jag får ta hand om två barn och en hund medan Niclas flyger minihelikopter. Jag känner mig lite lurad; jag trodde att Niclas var en cool kille och nu efter tio år och två barn så visar han sitt rätta jag; en pryltokig, hobbymekande nörd.
Jag älskar honom ändlöst hur som helst :)

Det enda felet med den perfekta maten

- Annan mat, säger min yngsta son och skjuter demonstrativt tallriken åt sidan. Han är snart två år och har ett ytterst begränsat ordförråd. Men när det gäller min matlagning är han tydligen väldigt verbal.
-Bulle? frågar han sedan.
- Nej, inte bulle, svarar jag och förklarar sedan:
- Idag ska vi äta lammfärsbiffar med marinerade linser.
- Nä. Bulle, svarar han med lite mer tryck i rösten.

Som småbarnsmamma har jag inte lyckats värja mig från debatten kring barn, mat och hälsa. Det Dåliga Samvetet kom självklart som ett brev på posten. Plötsligt skulle snabbmakaroner bannlysas, falukorven utrotas och Mamma Scan fördrivas. Förråden tömdes för att åter fyllas med fräscha råvaror och bättre alternativ. Här skulle det lagas mat som ger friska, pigga barn! Och mammor med gott samvete.

Men nu vill barnen alltså inte ens smaka på Den Perfekta Maten.
Jag har lust att skrika:
"Mamma har verkligen ansträngt sig idag! Först letade mamma jättelänge i affären efter massor av konstiga ingredienser med namn som mamma inte ens kan uttala (hur F-N säger man "Psylliumfrön"?). Sen höll mamma på att slå ihjäl sig med alla jättekonstiga köksredskap som behövdes till matlagningen. Det här är nyttigt, har lågt GI och är SUPERGOTT. Mamma är en BRA mamma förstår du."
Men det gör jag självklart inte. Istället lägger jag upp lite mer linser på den lilla plastskeden och håller upp den framför matvägraren.
-Smaka? frågar jag.
-Glass? förhandlar han likt en fullfjädrad innerstadsmäklare.
-Okej, glass efter maten, retirerar jag.
Och då smakar han faktiskt en tugga.

Nåja, åtminstone ett litet steg i rätt riktning. Och som alla småbarnsföräldrar vet så krävs det en hel del övning för att lära sig gå.

Vaken

Tro det eller ej, jag är väckt ur mamma-koman. Nyheter sedan sist:

Jag har börjat jobba igen: www.tittisvensson.se
Jag har sprungit 37 mil (varav två under Stockholm halvmarathon)
Båda barnen har börjat på dagis
Och den största förändringen av alla; jag är relaitvt utsövd (kolla hur pigg jag ser ut):

My son is a supermodel

Gå in på www.cubus.se Klicka på kampanj och 0-1 år. Där är superduperWille och kusinen Belle.

Mammas nya maskin

Jag är världens kaffetant. Jag dricker minst 5 koppar om dagen och kan ändå utan problem både sova middag och somna klockan nio på kvällen (tänk hur trött jag skulle vara UTAN koffein!). Därför har jag köpt en fin fin fin kaffemaskin. Den blänker och gör jättegod espresso. Jag tycker jättemycket om min kaffemaskin och behandlar dem med största respekt. Men dagen efter mitt stora inköp vaknade jag av att Niclas stökade runt i köket och pratade med Wille:

"Kolla här! Pappa ska göra kaffe! Det är inte lätt ska du veta, men pappa är grym. Men oj! Vad hände nu?? Men vad faaaan, jävla skitmaskin! (bank bank bank!)."

Jag sprang nerför trapporna för att mötas av en hemsk syn. Alla knappar på maskinen lyste, ångröret var geggigt och espresson låg utspilld på bänken. Och mitt i misären stod Niclas som någon självutnämnd barista.

Niclas får inte längre befinna sig närmre än 5 meter från min maskin. Men han går ofta och tittar argt på den och mumlar något om "tysk skit". Däremot har han bara bra saker att säga om mina capuccinos.

Någon som har lust att ta en fika någon dag?

Newsflash

Har du någongång sett ett barn i sisådär treårsldern skrika och bråka inne på en affär och tänkt för dig sjäv:
"Åhh herregud! Kan inte folk ha lite koll på sina ungar??? Det är väl bara och uppfostra dem??".

I såfall vill jag informera dig om att NEJ NEJ NEJ det kan man inte.

Men om någon kom på en ny revolutionerande uppfostringsteori skulle de säkert belönas med Nobelspriset. Eller iallafall någon utmärkelse från Mama...

Tekniska bekymmer

Det är grymt svårt att blogga nuförtiden eftersom Wille tycks ha utrustats med en farlighetsradar och utsatt min dator till maintarget. Som en torped kryper han målmedvetet rakt mot min laptop, ställer sig upp och slår med hela handen på tangentbordet. Lite svårt att skriva underhållande inlägg samtidigt...
Just nu sitter han på golvet och leker med en mobiltelefon (obs! inte min nya!). Då och då slänger han en blick mot min fina fina fina dator. Jag tror han smider planer. Bäst att sluta skriva genast.
Over and out.

Stöttande syster

Fin kommentar från underbara storasyster Frida:

Stackars söta lilla syster! Kanske hjälper det lite om jag berättar att jag brukar använda er familj som skolexempel för folk som klagar, men NI FÅR faktiskt tycka att det är jobbigt att ha småbarn. Själv är jag trött, men den s.k Tvåbarnschocken har uteblivit. Precis som Förstabarnschocken gjorde. (Det är förbjudet att säga att det inte är så jobbigt att ha småbarn också). Men jag har fler snubbelgener än vad du har! Älskar dig supermycket! Puss Storasyster

Insikt

Jag har haft två barn i nästan 10 månader.
Jag har haft två mobila barn i ungefär två veckor.
Jag börjar inse vidden av att vara tvåbarnsförälder.

Under ytan

Natten efter svett-testet blev en Sån Där Natt, vilket innebär att Wille får fruktansvärda hostattacker och måste medicineras väldigt ofta. Han kan inte sova och hostar och kräks slem. Och om inte han sover så sover ju inte vi. Vi delade upp natten i två skift: Jag sov mellan 22-03 och Niclas mellan 03-07. Det har varit ganska många Såna Där Nätter och vi börjar bli riktigt trötta.
Efter att ha lämnat Max på dagis vid nio åkte jag in till sjukan med Wille. Vi är ju stammisar och jag låter som en dålig skådis ur "Cityakuten" när jag ska förklara problemet:
"Han har infektionsastma efter en RS-infektion vid tre veckor. Han står regelbundet på 03 ml x 4 av ventoline och 2 ml x 2 av pulmicort. Vi har både nebunette och nebulisator. Han är inte obstruktiv just nu men har mycket slem. Atrovent brukar hjälpa, men han svarar inte så bra på adrenalin...Kanske en påfyllning av betapred skulle hjälpa?"
Jag känner mig som en mamma med Munchausen by Proxy Syndrome (sån där sjukdom när man hittar på sjukdomar hos sitt barn).
Han fick lite medicin och så träffade vi en helt underbar sjukgymnast som lärde oss "andningsgymnastik". Det var några övningar som hjälper Wille att hosta upp slemmet. Alltihop tog som vanligt några timmar och jag blev tröttare och tröttare.
Samtidigt insåg jag att det var 6 timmar kvar av hämtande, handlande, matlagande och blöjbytande innan Niclas skulle komma hem. Och att resan till Berlin bara är att glömma (jag tänker inte betala för att tillbringa en helg på tyskt sjukhus).
Det blev för mycket och jag grät en liten stund i bilen innan jag samlade ihop mig och åkte hem.
Natten därpå blev betydligt lugnare och dagen efter kändes det lite bättre.
Så nu ligger vi där och simmar igen, med näsorna precis ovanför vattenytan...

Svettigt

I förrgår var vi på sjukhuset för att göra ett test på Wille eftersom han är sjuk så ofta. Jag trodde att de skulle ta ett blodprov men det visade sig att de skulle göra ett SVETT-TEST. I svett-test går till så här:

Åk med två trötta barn till sjukhuset.
Ta ett trött, snorigt barn som hatar att sitta still och håll fast honom medan de fäster ett special-plåster på benet. Försök underhålla det andra barnet samtidigt.
Klä på barnet enorma mängder varma kläder. (OBS! Fakta: Barn i allmänhet avskyr att klä på sig)
Försök få barnet att leka inomhus med alla dessa kläder på sig i 20-50 minuter (därav svettningen...)
Allt medan du som förälder oroar ihjäl dig över om ditt barn har/inte har den där sjukdomen.

Hur som helst så gick vi tillbaka ut i väntrummet för att invänta svettningarna. Wille har ju precis börjat krypa/resa på sig och han tumlade runt därinne som ett litet klädbylte. Medan vi lekte så kom det fler och fler andra föräldrar med sina små barn. Jag upplevde att de tittade suspekt på mitt påbylsade barn, så för att ursäkta mig sa jag då och då lite extra högt:
"Ojoj! Max, tror du Wille svettas ordentligt nu?" eller "Oj vad svettigt det blir!".
Sedan insåg jag att de andra föräldrarna kanske inte kände till svett-test och i såfall gjorde ju mina kommentarer bara saken värre.
Så då höll jag tyst resten av svett-tiden.

Som tur var verkar det som om test-resultaten är helt normala :))

Wille + lego = märke i pannan

Wille har börjat resa sig...

Dagens citat

Lördag 20.34:

"Ja, det har helt fantastiska synergieffekter!"

(En säljares svar på min fråga om huruvida hans söner, 2 och 5 år gamla, leker bra tillsammans...)

Självplågeri

Alla av kvinnligt kön på min sida av släkten lider av någon konstig klumpeduns-gen. Vi brukar skylla på att vi är astigmatiska, men det är inte hela sanningen.

Jag går jämt och ständigt in i saker, med eller utan glasögon på mig. Det leder till att jag ALLTID har enorma blåmärken och ser halvt misshandlad ut. Just nu har jag två stora blåmärken på högra benet. Jag studsar in i det mesta, men topp tre är nog:
1.Bordshörn (vassa!)
2. Andra människor (arga!)
3. Glasrutor (japp det har faktiskt hänt)

Frida lider av andra klumpedunsåkommor. För det första så är hon något av en ofrivillig pyroman. Hon har bland annat lyckats få sina kläder bombade (!) av ett fyrverkeri och senast förra veckan satte hon eld på morgonrocken vid frukostbordet. Ett annat symtom är hennes oförmåga att hålla i saker. Så fort hon får något i händerna så tappar hon det. Lyckligtvis gäller det inte barnen...

Mamma däremot lagar ofta mat och bränner sig ständigt på ugnen. Det får till följd att hennes underarmar ser ut som en fjortis med svårt själv-skade-beteende. Dessutom spiller hon alltid på sig själv och köper numera bara mörka festkläder...

Eftersom jag bara har söner är de troligtvis lyckligt förskonade från klumpeduns-genen. Frida däremot har ju två döttrar. Lill uppvisar vissa sympton och på sistone har Belle (7 månader) slagit sig själv i huvudet lite oroväckande ofta...

Ps. Jag kom just på att den största klumpedunsen av alla är ju Bulten! Han lyckas ofta trassla in sig i kopplet och om han springer för fort så ramlar han. Min tes om den kvinnliga genen kanske inte stämmer? Eller drabbades Bulten av samma åkomma så fort vi tog bort kulorna...? D.s

Zzzzzz.....

Jag och Niclas har provat en helt ny grej på nätterna. Vi sover. Det är helt otroligt men Wille sover faktiskt helt okej. Så jag är, tro det eller ej, ganska utvilad. Det är en konstig, men underbar känsla. Dessutom planerar vi att åka till Berlin över en weekend. Så livet leker helt enkelt.

Vissa ränder går aldrig ur...

Armarna värkte. Benen värkte. Men mest av allt värkte det i fötterna som krampaktigt försökte klamra sig fast vid pilatesbollen.
" Hmm...bra Titti", sa Frida bakom kameran och fortsätta:
"Men måste du se så jävla sur ut?"

Det började med att Frida skulle göra en inredningsplåtning och övertalade mig att hjälpa till. Som vanligt var jag alldeles för godtrogen och plötsligt hade min medverkan gått från "att vara suddig lite så där i bakgrunden" till att "ligga iklädd enbart träningskläder i de mest underliga positioner". Så nu låg jag alltså där och försöka utöva pilates medans Frida knäppte bild efter bild. Det fanns dock ett stort problem: varken jag eller Frida hade någonsin utövat Pilates.
"Det är ingen fara" sa Frida glatt och googlade efter pilatesövningar.
"Det vore toppen om du kan göra den här...skulle bli grymt snyggt på kort..." sa hon och pekade på en ställning som såg ut att vara bäst lämpad för ormmänniskor. Eller iallafall inte för såna som precis fött barn och helst inte vill visa sig iklädd träningstopp inför 100.000 läsare.
Men nu låg jag ändå där, i den där orm-ställningen.
"Sträck lite mer på armen...och le. LE!! LE!!" skrek Frida.
Och jag log.
När vi var små brukade Frida ofta klä ut mig i de mest fantasifulla kreationer och ta kort. Och jag, en bekräftelsetörstande lillasyster, ställde gärna upp. Och nu när jag ligger där, leende till bristningsgränsen med kramp i vaderna, inser jag att ingenting, absolut ingenting, har förändrats de senaste 29 åren...

Titti - nu som Dolly

Minns ni det klonade fåret Dolly? Man har ju inte hört så mycket om kloning på sistone, men om de funderar på att göra några nya försök så ska jag definitivt att anmäla mig som testperson. Tänk så praktiskt att ha ett dussin Titti´s att ge bort i t.ex julklapp!
Jag skulle slå in dem i fint, skimrande cellofanpapper och skriva vitsiga rim typ:

Till Niclas:
"En alldeles egen Titti du får,
med rena kläder och nyfönat hår.
Som aldrig tjatar och alltid ler,
och av dig bara vill ha mer"

Till barnen:
"Titta! En helt ny mamma,
lite bättre men ändå densamma!
Med tålamod som räcker för två,
och kläder man gärna får kladda på!"

Till vännerna:
"En trendig Titti med glatt humör,
utan ungar som alltid stör.
Som alltid ställer upp när livet är pest,
och aldrig går hem först från en fest!".

Sedan skulle jag, originalTitti, gå och lägga mig och sova sött, lyckligt förvissad om att alla äntligen var nöjda.