My son is a supermodel

Gå in på www.cubus.se Klicka på kampanj och 0-1 år. Där är superduperWille och kusinen Belle.

Mammas nya maskin

Jag är världens kaffetant. Jag dricker minst 5 koppar om dagen och kan ändå utan problem både sova middag och somna klockan nio på kvällen (tänk hur trött jag skulle vara UTAN koffein!). Därför har jag köpt en fin fin fin kaffemaskin. Den blänker och gör jättegod espresso. Jag tycker jättemycket om min kaffemaskin och behandlar dem med största respekt. Men dagen efter mitt stora inköp vaknade jag av att Niclas stökade runt i köket och pratade med Wille:

"Kolla här! Pappa ska göra kaffe! Det är inte lätt ska du veta, men pappa är grym. Men oj! Vad hände nu?? Men vad faaaan, jävla skitmaskin! (bank bank bank!)."

Jag sprang nerför trapporna för att mötas av en hemsk syn. Alla knappar på maskinen lyste, ångröret var geggigt och espresson låg utspilld på bänken. Och mitt i misären stod Niclas som någon självutnämnd barista.

Niclas får inte längre befinna sig närmre än 5 meter från min maskin. Men han går ofta och tittar argt på den och mumlar något om "tysk skit". Däremot har han bara bra saker att säga om mina capuccinos.

Någon som har lust att ta en fika någon dag?

Newsflash

Har du någongång sett ett barn i sisådär treårsldern skrika och bråka inne på en affär och tänkt för dig sjäv:
"Åhh herregud! Kan inte folk ha lite koll på sina ungar??? Det är väl bara och uppfostra dem??".

I såfall vill jag informera dig om att NEJ NEJ NEJ det kan man inte.

Men om någon kom på en ny revolutionerande uppfostringsteori skulle de säkert belönas med Nobelspriset. Eller iallafall någon utmärkelse från Mama...

Tekniska bekymmer

Det är grymt svårt att blogga nuförtiden eftersom Wille tycks ha utrustats med en farlighetsradar och utsatt min dator till maintarget. Som en torped kryper han målmedvetet rakt mot min laptop, ställer sig upp och slår med hela handen på tangentbordet. Lite svårt att skriva underhållande inlägg samtidigt...
Just nu sitter han på golvet och leker med en mobiltelefon (obs! inte min nya!). Då och då slänger han en blick mot min fina fina fina dator. Jag tror han smider planer. Bäst att sluta skriva genast.
Over and out.

Stöttande syster

Fin kommentar från underbara storasyster Frida:

Stackars söta lilla syster! Kanske hjälper det lite om jag berättar att jag brukar använda er familj som skolexempel för folk som klagar, men NI FÅR faktiskt tycka att det är jobbigt att ha småbarn. Själv är jag trött, men den s.k Tvåbarnschocken har uteblivit. Precis som Förstabarnschocken gjorde. (Det är förbjudet att säga att det inte är så jobbigt att ha småbarn också). Men jag har fler snubbelgener än vad du har! Älskar dig supermycket! Puss Storasyster

Insikt

Jag har haft två barn i nästan 10 månader.
Jag har haft två mobila barn i ungefär två veckor.
Jag börjar inse vidden av att vara tvåbarnsförälder.

Under ytan

Natten efter svett-testet blev en Sån Där Natt, vilket innebär att Wille får fruktansvärda hostattacker och måste medicineras väldigt ofta. Han kan inte sova och hostar och kräks slem. Och om inte han sover så sover ju inte vi. Vi delade upp natten i två skift: Jag sov mellan 22-03 och Niclas mellan 03-07. Det har varit ganska många Såna Där Nätter och vi börjar bli riktigt trötta.
Efter att ha lämnat Max på dagis vid nio åkte jag in till sjukan med Wille. Vi är ju stammisar och jag låter som en dålig skådis ur "Cityakuten" när jag ska förklara problemet:
"Han har infektionsastma efter en RS-infektion vid tre veckor. Han står regelbundet på 03 ml x 4 av ventoline och 2 ml x 2 av pulmicort. Vi har både nebunette och nebulisator. Han är inte obstruktiv just nu men har mycket slem. Atrovent brukar hjälpa, men han svarar inte så bra på adrenalin...Kanske en påfyllning av betapred skulle hjälpa?"
Jag känner mig som en mamma med Munchausen by Proxy Syndrome (sån där sjukdom när man hittar på sjukdomar hos sitt barn).
Han fick lite medicin och så träffade vi en helt underbar sjukgymnast som lärde oss "andningsgymnastik". Det var några övningar som hjälper Wille att hosta upp slemmet. Alltihop tog som vanligt några timmar och jag blev tröttare och tröttare.
Samtidigt insåg jag att det var 6 timmar kvar av hämtande, handlande, matlagande och blöjbytande innan Niclas skulle komma hem. Och att resan till Berlin bara är att glömma (jag tänker inte betala för att tillbringa en helg på tyskt sjukhus).
Det blev för mycket och jag grät en liten stund i bilen innan jag samlade ihop mig och åkte hem.
Natten därpå blev betydligt lugnare och dagen efter kändes det lite bättre.
Så nu ligger vi där och simmar igen, med näsorna precis ovanför vattenytan...

Svettigt

I förrgår var vi på sjukhuset för att göra ett test på Wille eftersom han är sjuk så ofta. Jag trodde att de skulle ta ett blodprov men det visade sig att de skulle göra ett SVETT-TEST. I svett-test går till så här:

Åk med två trötta barn till sjukhuset.
Ta ett trött, snorigt barn som hatar att sitta still och håll fast honom medan de fäster ett special-plåster på benet. Försök underhålla det andra barnet samtidigt.
Klä på barnet enorma mängder varma kläder. (OBS! Fakta: Barn i allmänhet avskyr att klä på sig)
Försök få barnet att leka inomhus med alla dessa kläder på sig i 20-50 minuter (därav svettningen...)
Allt medan du som förälder oroar ihjäl dig över om ditt barn har/inte har den där sjukdomen.

Hur som helst så gick vi tillbaka ut i väntrummet för att invänta svettningarna. Wille har ju precis börjat krypa/resa på sig och han tumlade runt därinne som ett litet klädbylte. Medan vi lekte så kom det fler och fler andra föräldrar med sina små barn. Jag upplevde att de tittade suspekt på mitt påbylsade barn, så för att ursäkta mig sa jag då och då lite extra högt:
"Ojoj! Max, tror du Wille svettas ordentligt nu?" eller "Oj vad svettigt det blir!".
Sedan insåg jag att de andra föräldrarna kanske inte kände till svett-test och i såfall gjorde ju mina kommentarer bara saken värre.
Så då höll jag tyst resten av svett-tiden.

Som tur var verkar det som om test-resultaten är helt normala :))

Wille + lego = märke i pannan

Wille har börjat resa sig...

Dagens citat

Lördag 20.34:

"Ja, det har helt fantastiska synergieffekter!"

(En säljares svar på min fråga om huruvida hans söner, 2 och 5 år gamla, leker bra tillsammans...)

Självplågeri

Alla av kvinnligt kön på min sida av släkten lider av någon konstig klumpeduns-gen. Vi brukar skylla på att vi är astigmatiska, men det är inte hela sanningen.

Jag går jämt och ständigt in i saker, med eller utan glasögon på mig. Det leder till att jag ALLTID har enorma blåmärken och ser halvt misshandlad ut. Just nu har jag två stora blåmärken på högra benet. Jag studsar in i det mesta, men topp tre är nog:
1.Bordshörn (vassa!)
2. Andra människor (arga!)
3. Glasrutor (japp det har faktiskt hänt)

Frida lider av andra klumpedunsåkommor. För det första så är hon något av en ofrivillig pyroman. Hon har bland annat lyckats få sina kläder bombade (!) av ett fyrverkeri och senast förra veckan satte hon eld på morgonrocken vid frukostbordet. Ett annat symtom är hennes oförmåga att hålla i saker. Så fort hon får något i händerna så tappar hon det. Lyckligtvis gäller det inte barnen...

Mamma däremot lagar ofta mat och bränner sig ständigt på ugnen. Det får till följd att hennes underarmar ser ut som en fjortis med svårt själv-skade-beteende. Dessutom spiller hon alltid på sig själv och köper numera bara mörka festkläder...

Eftersom jag bara har söner är de troligtvis lyckligt förskonade från klumpeduns-genen. Frida däremot har ju två döttrar. Lill uppvisar vissa sympton och på sistone har Belle (7 månader) slagit sig själv i huvudet lite oroväckande ofta...

Ps. Jag kom just på att den största klumpedunsen av alla är ju Bulten! Han lyckas ofta trassla in sig i kopplet och om han springer för fort så ramlar han. Min tes om den kvinnliga genen kanske inte stämmer? Eller drabbades Bulten av samma åkomma så fort vi tog bort kulorna...? D.s

Zzzzzz.....

Jag och Niclas har provat en helt ny grej på nätterna. Vi sover. Det är helt otroligt men Wille sover faktiskt helt okej. Så jag är, tro det eller ej, ganska utvilad. Det är en konstig, men underbar känsla. Dessutom planerar vi att åka till Berlin över en weekend. Så livet leker helt enkelt.

Vissa ränder går aldrig ur...

Armarna värkte. Benen värkte. Men mest av allt värkte det i fötterna som krampaktigt försökte klamra sig fast vid pilatesbollen.
" Hmm...bra Titti", sa Frida bakom kameran och fortsätta:
"Men måste du se så jävla sur ut?"

Det började med att Frida skulle göra en inredningsplåtning och övertalade mig att hjälpa till. Som vanligt var jag alldeles för godtrogen och plötsligt hade min medverkan gått från "att vara suddig lite så där i bakgrunden" till att "ligga iklädd enbart träningskläder i de mest underliga positioner". Så nu låg jag alltså där och försöka utöva pilates medans Frida knäppte bild efter bild. Det fanns dock ett stort problem: varken jag eller Frida hade någonsin utövat Pilates.
"Det är ingen fara" sa Frida glatt och googlade efter pilatesövningar.
"Det vore toppen om du kan göra den här...skulle bli grymt snyggt på kort..." sa hon och pekade på en ställning som såg ut att vara bäst lämpad för ormmänniskor. Eller iallafall inte för såna som precis fött barn och helst inte vill visa sig iklädd träningstopp inför 100.000 läsare.
Men nu låg jag ändå där, i den där orm-ställningen.
"Sträck lite mer på armen...och le. LE!! LE!!" skrek Frida.
Och jag log.
När vi var små brukade Frida ofta klä ut mig i de mest fantasifulla kreationer och ta kort. Och jag, en bekräftelsetörstande lillasyster, ställde gärna upp. Och nu när jag ligger där, leende till bristningsgränsen med kramp i vaderna, inser jag att ingenting, absolut ingenting, har förändrats de senaste 29 åren...

Titti - nu som Dolly

Minns ni det klonade fåret Dolly? Man har ju inte hört så mycket om kloning på sistone, men om de funderar på att göra några nya försök så ska jag definitivt att anmäla mig som testperson. Tänk så praktiskt att ha ett dussin Titti´s att ge bort i t.ex julklapp!
Jag skulle slå in dem i fint, skimrande cellofanpapper och skriva vitsiga rim typ:

Till Niclas:
"En alldeles egen Titti du får,
med rena kläder och nyfönat hår.
Som aldrig tjatar och alltid ler,
och av dig bara vill ha mer"

Till barnen:
"Titta! En helt ny mamma,
lite bättre men ändå densamma!
Med tålamod som räcker för två,
och kläder man gärna får kladda på!"

Till vännerna:
"En trendig Titti med glatt humör,
utan ungar som alltid stör.
Som alltid ställer upp när livet är pest,
och aldrig går hem först från en fest!".

Sedan skulle jag, originalTitti, gå och lägga mig och sova sött, lyckligt förvissad om att alla äntligen var nöjda.

Jag och Jan

I natt drömde jag att jag befann mig i Visby. Jag hade en säl fastspänd på magen i en babybjörn och en aggresiv hund i koppel. Jag skulle spela upp en monolog skriven av Jan Guillou och glömde hela tiden manuset. Men jag minns två repliker och de gick så här:
"Fullt ös! Fullt ös! Här är en med klös! (hunden alltså)" och "Allt väl? Allt väl? Här är en säl!".

Det innebär att jag iallafall måste somnat till NÅGONGÅNG under natten.

Någon som har lust att tolka min dröm? Eller kanske bara lämna en liten kommentar? Skulle verkligen pigga upp här hemma i snor-landet.

Primalskrik

Det var natt. Allt var lugnt och stilla. Alla sov samtidigt (för en gångs skull). Då väcktes jag plötsligt av ett ljud som bäst kan beskrivas som en val med magont. Ett otroligt starkt vrål som kom från fotändan av min säng. Var det Willes röstresurser som nått nya höjder? Var det inbrottslarmet (som vi inte har)? Var det rent av jag själv som drömt en mardröm?
Nej, det var Bulten. På fem år har jag aldrig hört något liknande komma från hans mun. Den hunden upphör aldrig att förvåna mig.

Flyttfågel

I går förklarade Max för mig att "Här kan man ju inte bo. Jag flyttar till en korvkiosk". Han är inte ens tre år. Jag trodde tonårsuppror kom lite senare. Men det kanske är sant att tiden går extra fort när man har barn.

Experiment

Jag och Wille har just kommit tillbaka från sjukhuset, han är lite risig (surprise!). Ni som har barn vet nog hur det är när de är sjuka och inte sover. För er som inte har barn och vill få ett smakprov har jag utvecklat följande experiment:

Gå och lägg dig med väckarklockan inställd på snooze med 9-minuters intervaller eller liknande. Somna. Vakna av väckarklockan och bråka med din partner om vem som ska "stänga av oljudet". Inse att din partner har utvecklat selektiv hörsel och sover som en stock trots oljudet. Gå upp och gör följande: 250 knäböj (simulera vyssning), 2 ålningar under sängen (simulera nappletning) samt 3-4 språngmarcher upp och ner för trappan (simulera blöj- och vällinghämtning). Lägg dig ner. Somna. Vakna efter 9 minuter och upprepa hela proceduren. Fortsätt så hela natten fram till klockan 5 då det är morgon i bebisvärlden. Mysigt va?

Jag glömde det viktigaste: Fortsätta natt efter natt tills du verkligen fått in snitsen. Eller blivit sjuk i huvudet.

Irriterande favoriter

Jag kör ganska mycket bil och då lyssnar jag bara på Lugna Favoriter. Sedan jag fick barn (eller äldre?) har jag nämligen blivit väldigt ljudkänslig och blir stressad av för mycket ljud. (När jag ska backa eller parkera måste jag till och med sänka volymen eller stänga av helt.) Och eftersom jag lyssnar ganska mycket på just Lugna Favoriter har jag upptäckt att dem bara har ett visst antal Lugna Favoriter som de spelar om och om igen.
Deras repetoar består av: "We´re not making love no more" med Barbara Streidsand (jag har alltid tyckt att den är sjukt snuskig), "Ilands in the stream" med Dolly Parton och Kenny Rogers (faktiskt helt okej) och Martin Stenmarcks upprorssång när han ska "kasta loss och lära sig slåss". Den sistnämnda innehåller så många nödrim att den borde förbjudas för all framtid.

Jag misstänker att de spelar så få antal låtar för att slippa betala massa STIM-avgifter. Ungefär som att TV3 visar samma filmer om och om igen (hur många gånger har man inte sett "Turner och Hootch"?). Mina misstankar blev bekräftade häromdag när en kvinna ringde in till radion för att önska en låt:

Radiopratare med Farbror-Barbro-röst: Hej Gunilla. Vad myyyyysigt att du ringer.
Lyssnare från Norrköping: Jaaa döö, jaa bare ääälskar ereen kanaal.
Radioprataren: Ja, det är ju så hääärligt med lugna favoriter att stressa av tilll i vardagen. Har du en stressig vardag?
Lyssnaren: Ja, en e ju hemme men dä ä ju så mycket hele tiden. Men nu har vi snaaart brööloppsdaaag och då ska ja och gubben åke till på kryssning. Man måste ju unne sig lite grannna (skrattar nervöst).
Radiopratare (börjar låta oanständigt släpig): Åhh såå hääääärlig att bara rå om varandra. Kärleken är ju det viktigaste av allt, som jag alltid brukar säga. Vill du önska en låt till din man?
Lyssnaren: Ja, han tycker ju såå myyye om den däär fine nye låtan med Andrea Bocelli och Carola. Di har ju så fiiine röster di två.
Radioprataren (lite beklagande): Ja, den är ju sååå fin! Så hääärlig liksom. Men jag hittar inte riktigt den här. Jag kanske kan spela något annat häääärligt för er? Vad sägs om Martin Stenmarks nya?

Då stängde jag av fast jag varken skulle backa eller parkera.

Rekord?

Världsmästare?

Nu har Wille varit förkyld i åtta månader. Det måste väl vara någon slags rekord, eller? När jag var liten drömde jag alltid om att slå världsrekord. I vad som spelade mindre roll. Jag provade att samla det mesta; kapsyler (fick väl ihop 5-10-stycken), klistermärken (har en hel låda i garaget) och gosedjur (mamma har slängt alla). Tyvärr så var det inte riktigt min grej att samla så det blev aldrig några rekord. Men tänk om Wilhelm nu, 20 år senare, faktiskt platsar i den där åtråvärda världsrekordboken med silvrigt fodral (som jag ALDRIG fick i julklapp)? Tänk om någon med mina gener faktiskt är bäst/sämst/förkyld i världen under längst tid?

Tänk om jag har blivit en sån där hemsk förälder som förverkligar sina drömmar genom barnen...?

Jakten på den gröna gubben

Innan jag och Niclas blev föräldrar var vi rörande överens om att våra barn inte skulle få äta på McDonalds. Åtminstone inte så ofta att de blev såna där odrägliga "McDonalds-ungar". Därför kändes det lite extra tungt i helgen när vi besökte sju McDonals-restauranger på jakt efter Den Gröna Gubben - Shrek.

Det började med att vi (läs: Niclas) i ett svagt ögonblick lovade Max en present om han gick på pottan. (Varken russin- lakrits- eller chokladsåsmetoderna har gett något resultat utöver ett sockerspeedat barn MED blöjor). Han ville ha Den Gröna Gubben - "den som pratar". Och eftersom vi är pålitliga föräldrar var vi ju tvunga att försöka fixa det där träsktrollet.

Efter att ha besökt några McDonaldsrestauranger i diverse centrum utan resultat satsade vi på drive thru-konceptet istället. Men det var samma sak där: inte en enda oooooger. Däremot fick vi en grön Shrek-ballong fastsatt i en pinne på VARJE restaurang. Så efter ett tag var bilen full av ballonger som Max slog i lillebrors huvud medan han maniskt upprepade "Pappppaaa Grrrööööna gubben -han som praaatarr". Det var någonstans där som vi började bli desperata och följande dialog utspelade sig:

McDonaldskillen (sjukt trevlig): Hej och välkommen till McDonalds, det går bra att beställa!
Niclas: Hej...har ni..hmm...den där Shrek-gubben?
Max (från baksätet): Jaaa!! Gröna gubben den som pratar!!
McDonaldskillen (trevlig/förvirrad): Ursäkta?
Niclas: Har ni Shrek-gubben?
McDonaldskillen (superglad): Ja vi har Shrektema på Happy-meal just nu!
Max: GRÖN GUBBE! GRÖN GUBBE!
Niclas: Jaaa men har ni just SHREK-GUBBEN liksom? Bara gubben alltså??
McDonaldskillen: Nej, tyvärr! Vi har bara prinsessan.
Niclas: Är hon grön? (Viskar hoppfullt till mig: "Det kan funka...")
Max: Nej!! Bara Gröna gubben!
McDonaldskillen (glömmer bort att vara mc donaldstrevlig): Va??
Niclas: ÄR HON GRÖN???
McDonaldskillen: Ähh....nää...hon är blå...
Niclas: Faaaaan! Då ska vi inte ha något!
McDonaldskillen: Ni kan få en ballo....

Niclas rivtartade så fort att hamburgarna inne på restaurangen måste smakat bränt gummi.

Idealiska leksaker

Jag och Frida är uppfostrade i sann 70-talsfeministisk anda. Punkt slut. När vi var små fick vi inte ha Barbie eftersom mamma trodde att den supersmala dockan kunde ge oss en osund kroppsuppfattning. Istället fick vi leka med den något rundare Sindy. (Mamma förnekar det här, men det är 100% sant). Pappa var inne på en helt annan linje och gav oss dyra Sindy-tillbehör från USA i form av hästar, hästvagnar och kläder. Så vi hade ett gäng feminist-kapitalist-Sindys som var singlar. Barbie hade ju Ken, men Sindy hade ingen, jag antar att hon var en självständig kvinna. Men vi ville ju leka snusklekar med våra Sindys (tjejer leker ALLTID snusklekar) och till det behövs ju killar. Så min kreativa syster rakade helt enkelt av håret på en av dockorna och klädde på honom/henne de mest manliga kläderna vi hade (knytblus och dambyxor). Så sedan satt vi där och lekte parningslekar mellan en rik shoppingberoende knubbis och en könslös transvestit med bröst och kvinnokläder. Hur sunda ideal ger det om jag får fråga kära mamma?

I have a dream...

...att det ska införas en lag på att leksaker får innehålla högst två lösa delar. Inte sjutusen som nu. Barnen gillar ändå bara en (typ förpackningen) och resten gör skitont att trampa på.

...att Niclas ska vara ensam med två barn i elva timmar. Då, först då, kanske han inser att en "extra timme hit eller dit" visst kan kännas som en ocean av tid.

...jag hade en sjukt stor dammsugare med världens drag i. Den skulle jag dra runt i hela huset och suga upp varenda liten grej jag irriterar mig på. Och sedan när Niclas frågar var hans saker är skulle jag bara svara: "Jaha...den....det trodde jag var skräp så den slängde jag...".

Bröllopsdag!

Idag har vi bröllopsdag och så här såg det ut den där soliga sensommardagen för fyra år sedan:

Ulriksdals slottskapell


Jag fick min ring...


...och Niclas fick sin



Gifta!
alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5107076026081343362" />

Grattismail från syster Frida...

Allra käraste syster! Nu tycker jag att du är så god och berättar sanningen för alla; egentligen är DU storasyster och fyller visst 34 år idag. Men jag älskar dig ändå din ljugapa. Grattis igen önskar din välbevarade syster Frida!
Ps. Sov så gott i din lilla förortsidyll med väskan i sängen inatt annars kanske det kommer väldigt långa armar hela vägen från supertrendiga Birkastan och tar den...ds
Ps2. Har ni åskledare förresten?

Hipp hipp hurra!!!

Jag fyller 29 år idag!! (Inte 34 som Frida sa i morse när hon gratulerade mig...). Så fort jag kommit hem från sjukhuset (Wille är sjuk) så ska jag fira med prinsesstårta. Kolla in min superfina Marc Jacobs-väska som jag fick av underbara Niclas i morse:

TACK!

Tack för en supermysig dag och fina presenter! Här finns fler foton från festen:

http://www.flickr.com/photos/thesvenssons/

Haha där fick ni!

En del verkar tro att Niclas har blivit en trött tvåbarnspappa med ölmage. Men ni kunde inte ha mer fel!! Kolla in bildberviset på att han fortfarande är vältränad yngling som living-on-the-edge:



Ps. Han hade grym träningsvärk efteråt och jag tror han sträckte ljumsken lite...D.s
I LOVE YOU SÖTIS!

Finkultur

Förra veckan var det kulturfestival och jag och min syster Frida tyckte att det var dags för våra små telningar att förkovra sig lite. Först tänkte vi dansa lite barnsalsa. Men det tänkte tydligen åtta miljoner andra mammor/barn också göra. (Info för er som inte bor ute i landet: I Sthlm går föräldraledigheten ut på att delta i så många aktiviteter som möjligt.) Tydligen skulle man ha hämtat någon biljett typ fyra timmar tidigare och de visste dem andra mammorna eftersom de läst Dn på Staaaaaan. Jag hade missat den informationen eftersom jag inte vågar hämta posten längre (vår brevlåda är full av tvestjärtar).

Efter att ha kollat i schemat bestämde vi oss för att "Clowner utan gränser" lät som ett bra alternativ. Det tyckte Lill också. Men clownerna var i själva verket ett gäng fredsaktivister som sysslade med namninsamling.
- Var är clownerna? frågade vi.
- Ja....ibland uppträder någon lite, sa fredsaktivisten och pekade på en låda med lösnäsor.
Vi höll för ögonen på barnen så att de skulle slippa se likdelarna i lådan.
- Men dem kan få göra pins med fredsmeddelanden på! sa han sedan och pekade på en maskin som antagligen var livsfarlig för alla under 20 år.
Vi gick besvikna vidare.
- Var är clownen? frågade Lill.
- Clownen är sjuk, svarade Frida.

Strax därpå blev alla fyra barnen hungriga samtidigt så vi satte oss på en enormt omysig plats mitt i Kungsträdgården för att äta picknick (Frida gör ALLTID picknick).
Dammet yrde, barnen skrek precis och framför oss övade något rugbylag, typ Fittja fighters, tacklingar. Max tittade storögt på medan han åt sin macka. (Hur ska jag nu kunna hävda att man inte får puttas?? Tack för den Fittja fighters!).
- Det här är väl mysigt, sa Frida.
- Nä, svarade jag surt.
- Du är nog bara hungrig, sa hon (Frida tror att allt dåligt humör beror på blodsockerfall och kan avhjälpas med mat).
Jag fann mig iallafall i situationen och började precis gilla läget när följande meddelande ropas ut i högtalarna:
"Kom till det coooola RFSU tältet!! Där kan du ta knullborgarmärke!!".

Efter en sväng förbi allsången vid barntorget (3 barn och en konstigt klädd kulturarbete) så åkte vi hem. Och hela bussresan tillbaka önskade jag tyst för mig själv att Max inte skulle fråga vad ett knullborgarmärke är för något.

Bröllop!

Min äldsta och bästa vän Jill gifte sig i somras med sin rocker Henrik. Dem var så fantastiskt fina!


Pappa sjöng så att folk grät


Jag var en av tre tärnor!

Dagens citat

Titti till Niclas klockan 03.22:

- Det är inte bara jag som är mamma i den här familjen!!!

Jag hjärtar Orbitrek

Jag bara MÅSTE slå ett slag för den här fanastiska träningsmaskinen som jag har köpt! Inte nog med att den är sjukt effektiv och ganska rolig, HELA familjen Svensson blev glad när den kom hit. Niclas hoppade upp direkt och försökte slå fartrekord vilket fick den att gunga och gnissla oroväckande. Max tittade storögt på och förklarade att pappa cyklade jääääätttefooooort. Bulten var grymt intresserad eftersom de förra ägarna hade 2 illrar som lämnat vissa...hmm...avtryck. Och Wille slet direkt bort den lilla datorn och omvandlade den till bitleksak så nu har jag ingen aning om hur länge jag har tränat eller hur många kalorier jag har bränt. Men det gör ingenting för den är SÅ BRA!

Jag har rekommenderat den tilll så många att jag snart borde få procent på antal sålda maskiner. (Meddelande till Christoffer Lanz: Du kan få prova min tills din egen kommer om du inte kan bärga dig!). Jag har till och med hittat på en slogan:

Den är ful, tung och stor,
men du blir det motsatta om du använder den!
Köp Orbitrek nu!!! Ring!! Uppge kod: Titti Svensson så får du en söndertuggad liten dator på köpet!

Näsbränna

Efter en högst ovetenskaplig undersökning kan jag konstatera att överraskande många ägnar väntetiden i bilköer åt att PETA I NÄSAN. Japp, så är det! Men det mest intressanta är inte ATT de petar näsan utan VAR de väljer att göra det. I en rullande låda försedd med enorma genomskinliga fönsterrutor. Som står bredvid andra rullande lådor. Med människor i. Människor med ÖGON.

Vad gör du i bilköer? Delta gärna i min enkät här bredvid!

Nattliga äventyr

I natt lekte jag och Niclas "Hela havet stormar". Vi gör det ganska ofta numera, sedan vi blev tvåbarnsföräldrar. Men dessvärre är det inte så roligt som det låter. Så här fungerar det:

Efter att ha nattat och nattat om två små barn sju miljoner gånger under kvällen så går man och lägger sig hos varsitt barn. (Niclas hos Max och jag hos Wille). Sedan somnar man och just när man nått djupsömnen så börjar det roliga! Då väcks man nämligen av någon form av oljud. Det kan vara Max som skriker efter att ha drömt en mardröm eller Wille som gråtande letar efter nappen. Eller Bulten som är magsjuk och vill gå ut och kräkas (det händer faktiskt oftare än man kan tro). Oljudet följs oftast av skrik från Niclas i stil med "Faaaaaaan jag måste soooooova!!! Jag har MÖTEN imorgon!!!".

Då gäller det att HOPPA upp ur sängen och snabbt som attan lokalisera det skrikande barnet/illamående hunden/gråtande spädisen och trösta/tysta/leta nappar/gå på nattpromenad med bulimihunden.

I natt innebar det att jag sprang in till Max och försökte trösta honom medan Niclas bytte sovrum och mumlade "jag vill inte sova hos Wille". Efter att ha åtgärdat oljudet så ska man sedan kasta sig ner i närmaste säng och somna om. När man sedan nått djupsömnen så är det återigen lekdags! Den här gången var det Wille som vaknat (han försöker lära sig att krypa i sömnen...). Återigen flög jag upp ur sängen och på väg in till sovrummet mötte jag en förvirrad, halvsovande Niclas. "JAG MÅÅÅÅÅSTE SOOOOOVA" skrek han innande han dunsade ner bredvid Max. Jag hoppade vidare in till Wille som låg som en sköldpadda på rygg, vände honom, stoppade in nappen, nynnade lite och somnade tvärs över sängen. Bara för att strax därpå väckas igen...

Ja...så där håller det på mest hela nätterna tills man väcks klockan sex för en ny härlig dag. Fantastiskt rolig lek! Och så var det någon som sa att vuxna inte har något barnasinne kvar?



Ps. Bilderna har Niclas tagit. Visst är dem fina? Han har börjat fota och jag har faktiskt inte en enda elak, sarkastisk eller ironisk sak att säga om den saken. Han är helt enkelt skitduktig. Ds.

Superduper söt

Nina och Marcus lilla son Teodor

Wille funderar...

Hmm...hur ska jag få mamma att inse att det är så myyyyysigt att sova ihop hela nätterna och äta, äta, äta? Kanske kan få Bulten att äta upp spjälsängen? Då har ju inte mamma något val utan MÅSTE låta mig ligga hos henne...Man får ju inte vara dum!

Gråtmild

Första gången jag var gravid så grät jag av lycka. Andra gången jag var gravid så hade jag ju redan ett litet barn så då grät jag mest av trötthet. Och kanske av insikten om att jag snart skulle bli ännu tröttare.
Men det är lögn att säga att jag bara grät av lycka när jag väntade Max. Jag var sprängfylld av hormoner och sanningen är att i stort sett vad som helst som var tillräckligt sliskigt eller sorgligt fick mig att börja snyfta. En kväll hittade Niclas mig rödgråten i soffan och med hulkande röst förklarade jag att Jamie Olivers vänner inte visat tillräckligt mycket uppskattning över den fina maten han lagat till dem. ”Stackars, stackars Jamie”, sa jag. ”Inte nog med att hans enorm tunga som får honom att läspa så mycket att man knappt hör vad han säger. Han har otacksamma, giriga vänner också.”
Jag tillbringade i stort sett hela graviditeten i soffan med en rulle toapapper i ena handen och något ätbart i den andra medan jag väntade på undret i min mage.

Andra gången jag var gravid så grät jag mest över bristen på omsorg. Fast först grät jag av tanken på att vi aldrig mer skulle kunna ha barnvakt. Vem skulle orka eller vilja passa två små barn, samtidigt? Som blivande andrabarnsmamma förväntas man klara av hela resan själv och varken känna osäkerhet eller tvivel. Man har gjort det förut och graviditeten är bara en transportsträcka under vilken man måste fungera normalt. Den här gången var det ingen som ritade roliga gubbar på min svällande mage, om man säger så. Visserligen gjorde inte Niclas det under första graviditeten heller, men han kunde ha gjort det. Det fanns tid till det. Den andra gången fanns det knappt tid till att lägga händerna på magen tillräckligt länge för att hinna fånga en liten spark. Niclas är, som ni alla vet, väldigt disträ och förvirrad av naturen och jag kan svära på att han då och då under andra graviditeten verkligen glömde bort att vi väntade ett barn till. Och ärligt talat så gjorde jag det också.

I vanliga fall så är jag faktiskt inte den gråtande typen. Jag grät tillexempel inte när mina barn föddes. Jag försökte verkligen pressa fram en tår när Max kom ut eftersom jag tyckte att det skulle vara så, men jag var alldeles för trött och förvirrad. Och när Wille föddes så var jag alldeles för arg på Niclas för att kunna gråta (han hade tillbringat hela förlossningen med att diskutera klockor med narkosläkaren…).

Men nu, när jag ser dem två småkillarna leka med varandra och hör Wille skratta högt för första gången så kan jag svära på att det blir lite vått i ögonvrån.

Små-Svenssons

Så här stora har småkillarna blivit under sommaren

The blogg is back!

Japp. nu är den tillbaka. Sorry att jag tog en så låååång semester :)) Nu tycker jag att det är på sin plats med en liten uppdateringslista över vad som hänt sen sist:

Antal dagisstarter: 1 (Max var så söt i morse när han gick iväg med sin gröna Kånken på ryggen)
Antal nya familjemedlemmar: 1 (Haha! Nu hoppade ni till va? Niclas syster Nina och hennes sambo Marcus har fått en underbar liten son som heter Teodor. Bilder kommer...)
Antal sluta-med-blöja-metoder: 2 (Chokladsås-metoden och Russin-metoden)
Antal verksamma sluta-med-blöja-metoder: 0 (vårt blöjkonto är fortfarande STORT)
Antal träningsmaskiner: 1 (I LOVE ORBITREK)

Vi hörd snart igen! Tjingeling!

Sången om Lill

En dag fick mamma ont i magen
Skrek på pappa hela dagen
Ja så kan det gå
När det blir tre av två
Och så gick det till
När mamma fick Lill

Lill är bara litet barn
Sover nästan hela dan
Men vad ska hon bli
när hon blir stor?
Ja det undrar både far och mor

Ska hon bli en ballerina
Gå så högt fint högt upp på lina
I små platta skor
Och stor yvig kjol
Ja det kan bli när hon blir stor

Nej, Lill hon vill bli astronaut
Flyga med en väldig fart
Från planet till planet
I sin egen rymdraket

Påsk med hela tjocka släkten

I år hade vi en traditionell påskmiddag hemma hos mamma och pappa Pettersson.
Den innehöll alla obligatoriska påsk-moment:

1. Max åt så mycket godis att han blev sockerhög och vinglade runt medan han gång på gång upprepade: "måste äta lakrits".

2. Niclas och Jacob utmanade varandra i basket (!) vilket slutade med följande resultat: Niclas ramlade i gruset och slog sig. Jacob kastade upp bollen på ett garagetak och klättrade upp för att hämta den medan han pedagogiskt påpekade för barnen att man inte får klättra...

3. Lill bjöd på en fantastisk bajs-ålders-version av "Ekorrn satt i granen" (se text nedan). Ungefär 3000 gånger. Medan vi åt.

4. Max äntrade den fantastiska bajs-åldern och Niclas regredierade till den samma.

5. Wille och Belle uppförde sig förträffligt (som vanligt).

Ekorrn satt i granen (The poo-version)

Ekorrn satt på toa
skulle bajsa korvar
fick han höra barnen
då fick han så bråttom
hoppa han från toan ner
stötte han sitt lilla ben
och sin långa ludna BAJSKORV (där tar man i lite extra och går gärna upp i falsett)

Tack farfar Janne!

Nu har farfar Janne varit här! Inte nog med att han stryde upp hela trädgården och fyllde verktygslådan, han lärde dessutom Max både vad vinkelhake och 45-graders-bubbla är...

Världens bästa affärside!!

Som ni alla vet så ligger jag inte direkt på latsidan trots att jag är mammaledig (släng dig i väggen Charlotte Perelli!). Mitt senaste projekt är att börja tillverka och sälja skyltar!!

Skylt 1: Text: "Egentligen är jag skitsnygg". En liten, hopfällbar skylt som man lätt kan slänga på sig när man trött och bakfull stöter på ex, gamla klasskompisar etc.

Skylt 2: Text: "Jag har faktiskt ett väldigt coolt jobb, ett lyckat äktenskap och två underbara barn". En lagom stor skylt med handtag som man hålla upp när man sitter på trendiga café med två skrikiga barn och en sur äkta man.

Skylt 3: Text: "Min garderob är full av snygga kläder och jag har tokkoll på trender". En heltäckande skylt som man trär på sig över myskläderna de dagar då man inte ens orkar duscha...

Vad tror ni...?

Jag är väl ung...eller?

Jag har alltid varit "den yngsta" i alla sällskap. Som den yngsta har man vissa förmåner, bla. så förväntar sig inte folk lika mycket av en och det är alltså lättare att imponera på dem. Och jag var alltid den där yngsta som hade hunnit göra så mycket trots att jag var så ung. Men nu har det hänt något. Här är några tydliga tecken på att jag faktiskt inte är purung längre

1. Jag har en BARNFLICKA till mina BARN (när hände allt detta???)
2. Vår barnflicka såg chockad/förskräckt/förolämpad ut när jag i förbifarten nämnde något om att vi var ganska jämgamla (hon är 20...).
3. När vår barnflicka berättar om var hon går ut så säger jag: "jaha...det är ju gamla xxx..." (precis som min pappa)
4. Jag har på fullaste allvar varit orolig för att vår barnflicka gått i lågskor mitt i vintern (och ja, jag beskrev dem som just "lågskor" för Niclas)
5. Vår barnflicka verkar inte ett dugg förvånad över att jag som är så ung (?) är gift och har två barn.


Jaja...jag kommer iallafall alltid att vara yngre än min storasyster...

Just nu är jag skitarg på...

...Libero som har samma färg på pytteblöjorna (till Wille) och bamseblöjorna (till Max). Om jag är så trött att jag knappt kan skilja på mina barn, hur ska jag kunna få på dem rätt blöja när de ser likadana ut?? Snacka om att inte känna sin målgrupp...

...Niclas som har blivit en design-diktator sedan vi köpte hus. Han dömer ut alla mina fynd och säger att det verkar som om jag skriver "cool häftig möbel" i sökfältet på Blocket. Dessutom tvingar han mig att leta efter "Gnocchibordet" (Noguchi...)


"Gnocchibordet"

Nya bilder på Wille

Här är lite nya bilder på Wilhelm!

Vårpromenad med bröderna Svensson

Igår var vi på vårpromenad i solen. Det var hur mysigt som helst tills pappa Svensson fick en allergichock pga. de blommande björkarna. Pappa Svensson blev arg och sprang hem med hunden Svensson medan mamma Svensson stod ensam kvar med två små-Svenssons...

Vi har varit på Skansen!

I dag (måndagen den 26 mars) begav vi oss till Skansen!

Max äter mellis och väntar på sin kompis Leo.


Till och med sälarna solade...


Björnarna busade...


...och det gjorde Max också!


Wilhelm sov mest...

Vi har skaffat städhjälp

Det är så skönt att få lite hjälp med hushållssysslorna nu när man har två barn. Jag förstår inte alltid vad han säger men det blir iallafall rent och fint. Och det är billigt! En flaska välling om dagen och lite nya leksaker då och då är allt han begär. Vi betalar svart...sschh...

"Va eeee faffa"?

Farfar Janne (nej, det är inte Bill Clinton...) är Maximilians favorit nummer uno och han frågar efter honom ungefär sju miljoner gånger om dagen. Han är än så länge lyckligt omedveten om att det numera även är Willes farfar. För husfridens skull tänker jag låta honom leva i den villfarelsen så länge som möjligt...